Pippi no comboio - Pippi åker tåg

Pippi no comboio

É o dia mais quente do verão. A manhã mal comeҫou e os jardins já estão cobertos de toalhas de piquenique, como uma manta de retalhos. Por todo o lado, famílias com cestos na mão e crianҫas nos braҫos correm para ficar com a última sombra livre. A escola acabou há uma eternidade e Pippi passou muitas manhãs, muitas tardes e muitas noites sem a companhia de Annika e Tommy. Maldita casa de campo! Mas hoje decidiu que isto não podia continuar assim! Não é tarde nem é cedo, vou visitá-los e é já! Lilla Gubben ainda dormia na varanda, mas o Senhor Nilsson estava atento e meteu-se na mala. Lá vão os dois a caminho da estaҫão.

 

Na carruagem, Pippi e Herr Nilsson sentam-se em frente a duas velhinhas amorosas que bebem chá. Quando veem o macaco, as duas velhinhas amorosas chegam-se para trás nas cadeiras, olham de lado para o macaco, fungam e tapam o nariz com um lenҫo. Pippi vai entretida a olhar pela janela, contente com a ideia de rever os amigos, limitando-se a dizer às duas velhinhas amorosas que é feio fungar em público. As duas velhinhas amorosas dão um pulo na cadeira, levantam-se e mudam de carruagem, olhando para a crianҫa irreverente e a criaturazinha estranha e mal-cheirosa sem parar.

Pippi aproveita para esticar as pernas e pôr os pés na cadeira onde estavam as duas velhinhas amorosas. Não tarda nada estou a comer bolo com os meus melhores amigos! Pensa a sorrir.

De repente, ouve-se uma guinada estrondosa, lá fora as árvores param, mas na carruagem os passageiros voam todos para a frente. O comboio parou! No meio do nada, parou! Sem nenhum aviso do condutor, parou! As pessoas, atordoadas, ajudam-se umas às outras. O Senhor Nilsson já saltou para o ombro de Pippi e juntos passam por entre os bancos até chegar à frente do comboio. Lá fora, de mãos nas ancas, o condutor abana a cabeҫa. Uma pedra gigante no meio da linha comboio! Aqui há gato, diz o condutor! Gato? Um gato não fazia isto. Cá para mim, aqui há mas é gatunos! E mal acaba de falar, vê três homens magros e mal-lavados saltarem dos arbustos, de arma em punho.

Mãos ao alto, que isto é um assalto! Diz o primeiro. O condutor encolhe-se atrás de Pippi, que sorri para os bandidos. Um assalto não sei se foi, mas um grande salto foi, com certeza! Querem apanhar o comboio?

Mãos ao alto, que isto é um assalto! Diz o segundo, erguendo a voz e chegando-se à frente de peito inchado!

Atrás de Pippi levantam-se as mãos do condutor. Não disparem… Não temos nada… Pippi pensa um pouco e diz Fala por ti! Ter, até temos! Ainda agora à minha frente estavam duas velhinhas amorosas que pareciam participar num concurso para ver quem levava mais joias de família a passear. No banco ao lado do meu, um homem muito bem penteado e todo sorridente mostrava uma caneta de prata ao amigo. E eu levo a minha mala recheada de moedas de ouro, claro!

Mãos ao alto, que isto é um assalto! Grita o terceiro, empurrando os outros dois. Moedas de ouro! Passa-as para cá, miúda, se não queres ficar sem sardas! Não quero, não, que gosto muito delas! Mas, se não querem apanhar o comboio, acho melhor irem-se embora, que nós já estamos atrasados e o Tommy e a Annika vão ficar preocupados.

Preocupados?! E com razão, se não fazes o que te dizemos!

O condutor sussurra Dê-lhe as moedas, menina, que eles são perigosos. Perigosos?! Perigosa sou eu! Vou tirar a pedra do caminho. Se ainda aqui estiverem quando eu voltar, vão ver estrelinhas! E vira-lhes as costas. Das janelas do comboio, as pessoas esticam-se para ver o que se vai passar. Algumas mães mais cuidadosas tapam os olhos aos filhos. O condutor encolhe-se mais um pouco, Não me faҫam mal, que eu nem dentes tenho, quanto mais ouro!

Os três homens magros e mal-lavados arregaҫam as mangas e dirigem-se para a menina quando veem a pedra voar como uma bola de sabão. Pippi vira-se, Ainda aí estão? Não digam que não vos avisei! E tal como a pedra, voam os três homens magros e mal-lavados, primeiro um, depois o segundo e por fim o terceiro!

Senhor Condutor, vamos embora, que tenho amigos à minha espera! Pippi esfrega as mãos e entra na carruagem, onde é recebida com iupis e hurras! Lá ao fundo, as duas velhinhas amorosas acenam com os lenҫos.

Pippi åker tåg

Det är den hetaste dagen på hela sommaren. Morgonen har knappt börjat och trädgårdarna är redan täckta med picknickhanddukar. Överallt springer familjer med korgar i handen och barn i armarna för att få den sista lediga skuggan. Skolan slutade för en evighet sedan och Pippi har tillbringat många morgnar, många eftermiddagar och många nätter utan Annika och Tommys sällskap. ”Dumma stuga!” Men idag bestämde hon sig för att det inte ska fortsätta så här! ”Det är inte för sent eller för tidigt, jag ska besöka dem och det är genast!” Lilla Gubben sov fortfarande på verandan, men Herr Nilsson är uppmärksam och stiger in i resväskan. Snart därefter är de på väg till stationen.

I vagnen sitter Pippi och Herr Nilsson framför två kärleksfulla gamla damer som dricker te. När de ser apan, drar sig de två kärleksfulla gamla damerna tillbaka i sina stolar, tittar åt sidan på apan, sniffar och täcker näsan med en näsduk. Pippi fortsätter att titta ut genom fönstret, nöjd med idén att träffa sina vänner igen, och bestämmer sig för att bara berätta för de två kärleksfulla gamla damerna att det är fult att sniffa offentligt. De två kärleksfulla gamla damerna reser sig upp och byter vagn medans de tittar på det respektlösa barnet och den konstiga illaluktande lilla varelsen utan att sluta gå.

Pippi tar tillfället i akt och sträcker på benen och sätter fötterna på stolen där de två kärleksfulla gamla damerna var. ”Snart ska jag äta tårta med mina bästa vänner” tänker Pippi med ett stort leende!

 

Plötsligt är det en hög gäspning, utanför stannar träden, men i vagnen flyger alla passagerare framåt. Tåget stannade! Mitt i ingenstans stannade det! Utan någon varning från föraren stannade det! Bedövade hjälper folk varandra. Herr Nilsson har redan hoppat på Pippis axel och tillsammans passerar de mellan sätena tills de når framsidan av tåget. Utanför, med händerna på höfterna, skakar föraren huvudet. En jättesten mitt i tåglinjen! ”Det finns en hund begraven här”, säger föraren! ”En hund?! En hund skulle inte göra detta. Jag har det för mig att det var tjuvar som gjorde det här!” Och så snart hon säger meningen klart ser hon tre tunna och illa tvättade män hoppa från buskarna, med pistoler i händerna.

”Hands upp, detta är ett överfall!”  Säger den första. Föraren höll sig bakom Pippi, som ler mot banditerna. ”Ett överfall vet jag inte om det var, men ett stort hopp var det säkert! Vill ni åka med tåget?”

”Hands upp, detta är ett överfall!” Säger den andra, medans han höjer rösten och kommer fram och bröstar upp sig!

Bakom Pippi lyfts förarens händer. ”Skjut inte... Vi har ingenting...” Pippi tänker ett tag och säger ”Tala för dig själv! Det har vi visst! Nyss framför mig stod de två kärleksfulla gamla damerna som tycktes delta i en tävling för att se vem som tog med flest familjejuveler på en promenad. På bänken bredvid min visade en mycket välfriserad och leende man sin vän en silverpenna. Och jag tar naturligtvis min väska fylld med guldpengar!”

”Hands upp, detta är ett överfall!” Ropar den tredje och trycker på de andra två. ”Guldpengar! Ge hit dem, flicka lilla, om du inte vill tappa fräknarna!” ”Nej, det vill jag inte! Jag gillar dem så mycket! Men om ni inte vill åka tåget tycker jag att det är bättre att ni försvinner nu. Vi är redan sena och Tommy och Annika kommer att vara oroliga.”

”Oroliga?! Och med rätta om du inte gör vad vi säger!”

Föraren viskar ”Ge dem guldpengarna, flicka, de är farliga.” ”Farliga?! Det är jag som är farlig! Jag tar bort stenen nu. Om ni fortfarande är där när jag kommer tillbaka, kommer ni att flyga istället för att åka tåg!” Och vänder ryggen åt dem. Från tågfönstren sträcker sig folk ut för att se vad som händer. Några mer försiktiga mödrar täcker sina barns ögon. Föraren hukar sig lite mer, ”Skada mig inte, jag har inte ens tänder, desto mindre guld!”

De tre magra och illa tvättade männen rullar upp ärmarna och går till flickan när de ser stenen flyga som en tvålkula. Pippi vänder sig om, ”Är ni fortfarande kvar? Säg inte att jag inte varnade er!” Och som stenen flyger de tre magra och illa tvättade männen, först en, sedan den andra och slutligen den tredje!

”Herr Föraren, låt oss gå nu! Mina vänner väntar på mig!” Pippi gnuggar händerna och går in i vagnen, där hon hälsas med jippi och hurrasalvor! I bakgrunden viftar de två kärleksfulla gamla damerna med sina näsdukar.

 

Catarina Stichini

portugisiska